Det senare veckorna har jag känt mig väldigt ensam i mitt förhållande med Tomas. Det har varit mest fokus på hur han mår, jag har gjort allt jag kan fär att han ska må bra och gått på glas typ samt struntar i att jag själv faktiskt inte mår bra. Jag har mått dåligt ett tag nu men just för att han mår dåligt har jag struntar i det för att lägga ner energi och tid på att göra så mycket som möjligt så han kan må bra om bara för en kort stund.

Jag vet inte hur länge jag orkar må såhär och fortsätta innan det brister för mig. Är man i ett förhållande måste man se till att Båda mår bra och kunna prata. Men i vårt förhållande är det bara jag som pratar, startar diskussioner/konversationer men inte han. Det kan jag faktiskt störa mig på. Jag frågar varje dag några gånger hur det är, vad han vill göra mm, men han gör inte det samma. För några månader sedan kom vu dessutom överens om att vi skulle överraska varandra på olika sätt. Vilket jag då gjorde genom att fixa städningen, disken, tvätten, bäddade och ibland bakade, men han gjorde inte så mycket. Han kunde gått upp och gjort något av det själv, fixat frukost till oss, kommit med blommor eller vad som helst men inget.
Är det fel av mig att tycka det är dåligt?
Jag vet inte kanske överdriver jag bara. Men just nu känns det väldigt tomt. Jag letar iaf efter en egen lägenhet nu, får se hur det går.