Idag ringde klockan 8 för att gå upp och göra sig i ordning för jobb pch lunch med fina vännen Jennifer. Då jag trodde att jag skulle behövs åka in med min syster fick det bli 8 när jag egentligen börjar 11.30 *suck*.
Väl inne i badrummet säger mamma att hon kan köra in mig senare, jaha tänker jag där kunde jag sovit längre. Sen när jag ringer socialförvaltningen 9 säger dom att ekonomi avdelningen med bidrag mm har telefon tid först 10.30 så då kunde jag sovit till 10. Så tröttsamt, speciellt när man sov väldigt dåligt med.

När klockan blev 10.45 kom jag fram och då får jag reda på att dom kommer skicka hem papper till mig som jag ska fylla i och sedan ta med mig. Jag ska även kontakta försäkringskassan om bostadsbidrag samt Arbetsförmedligen och skriva i mig där. Så nästa vecka blir det att fixa allt detta så det är gjort.

11.15 bar det av till jobbet och jobba ett tag. Var väldigt lugnt och tråkigt men det är skönt ändå då vi kommer ha fullt upp på söndag med 3 kalas.

Efter jobber bar det av på visning och sedan till Jennifer och vänta på att hon ska bli färdig då vi kan gå in till stan och äta lunch. Hon tog allt tid på sig så när vi väl satt och åt var klockan 16.15 kanske. På 30 minuter satt vi och åt underbar lunch och pratade lite.

Nu ligger jag i sängen och är äckligt mätt framför tvn och tar det lugnt. Imon är jag ledig men på söndag vände jobb igen :-)

Okej då har jag varit på första av 5 sessioner med min KBT och det kändes ändå väldigt bra tror det eller ej. Jag var sjukt nervös och nära på att backa ur men fick pepp av tjejer i en Fb grupp som gjorde att jag klarade av att gå dit. Utan dom tror jag helt ärligt att jag skulle ha struntat i det och legat kvar i sängen istället.

Vi pratade om allt som hade hänt mig men var mest om hur jag har det hemma och att jag behöver ta mig härifrån samt att jag lider av deprission. Att jag gör det visste jag redan och att jag behöver ta mig härifrån men att höra henne säga det gjorde att jag verkligen förstod det samt att jag kände jag har någon bakom mig om det förutom mina tjejkompisar som sagt det med. Det känns som att det hjälper mer att ha en terapuet som säger det mer än "bara" tjejkompisar när jag går till socialen och pratar med dom. Vi pratade även om min mormor, att honvar min trygghet och när hon försvann försvann även tryggheten och kärleken jag kände. Hon sa även att jag söker mig till destruktiva förhållanden och det för att det är det enda jag känner till tack vare mina föräldrar och jag då tror att det är det jag får och "förtjärnar". Hon sa även att det är bra att jag hade min mormor och en relationen vi hade då jag vet hur jag/det ska kännas i ett förhållande och inte så som det är här.

När vi pratade om henne brast det för mig, jag började gråta direkt då hon faktiskt var min enda trygghet, det var till henne jag rymde hemifrån till och var hos när jag behöve känna mig trygg och älskad. Fast att hon inte kunde mycket svenska så förstod hon mig utan att jag behövde eller kunde säga hur det var/är hemma. Jag kunde alltid komma till henne när jag ville utan att behöva ringa och säga till innan och det tyckte terapueten var jätte bra att jag hade detta. 

I slutet sa vi att jag måste ta mig härifrån och att jag ska försöka göra saker som jag mår bra av. Hon gav mig i läxa att kontakta socialen samt teckna en dag i veckan till nästa gång. Från början så hade vi att jag skulle köra zumba 3 gånger i veckan men då jag inte har pengar att åka till Herrljunga eller in till Alingsås blir det svårt, även att köra det hemma då jag gör allt för att undvika mina föräldrar.

Nästa gång är nästa onsdag och då ska jag ha tecknat en gång om dagen och ha kontaktat socialen fram tills dess. Hoppas verkligen att detta kommer hjälpa mig, det känns bra iaf men även väldigt jobbigt att behöva prata om detta med henne. Allt känns så verkigt då plus att jag har sådan tillits problem, men det är bara att försöka och hoppas på det bästa. Jag har som tur var Amanda, Jennifer och en massa tjejer i Fb gruppen vilket känns otroligt bra att ha deras stöd bakom mig.

Ja hur ska jag börja? Jag gjorde ett framsteg, tog steget att inse jag faktiskt behöver hjälp och då också sökt hjälp för det nu. Dock börjar jag fundera på om jag ska avboka då jag inte har pengar för det egentligen (kostar875kr/gång). Sen tog jag steget att släppa Tomas helt, från allt. Jag raderade alla bilder på honom på både mobilen, datorn och Ipaden. Det var de framsteg man gjorde.

Bakstegen då?
Jo det är så att enda sen han dumpade mig så har allt varit på hans villkor. Jag får endast vara hos Sara och Tomas i lägenheten så länge som han inte är hemma, sen så fort han kommer hem så måste jag åka så att jag är borta när han kommit hem. Jag får nämligen inte vara där om han är hemma utan endast när han är i skolan eller jobbar, ska vi träffas när han är hemma får det bli på stan och jag då som inte har mycket pengar kan inte göra detta 1gång/vecka.
För någon vecka sedan sa Sara att hon kunde prata med Tomas om detta då hon börjar tycka att det är löjligt jag inte kan vara där när han är hemma (har jag och Amanda tyckt hela tiden). Så vi sa då att hon skulle prata med honom om det, men har det hänt? Nopp inte än och det kommer troligtvis aldrig att hända heller. Varför jag tror det är för att dom kommer alltid tro att jag inte har släppt, kommit över eller gått vidare utan dom tror fortfarande och kommer säkert alltid tro att jag fortfarande är "fast" i honom. Spelar ingen roll vad jag säger till Sara, hon kommer fortfarande tro att jag inte har släppt honom vilket gör mig väldigt trött och irriterad då hon/dom har "bestämt" att jag inte har kommit över honom och det gillar jag inte då det räcker med att mina föräldrar bestämmer hur jag ska leva mitt liv, göra mm. 

Så idag efter att vi hade en liten diskussion sa jag bara att det är nog, detta tolerar jag inte mer utan nu är det upp till er. "Vill ni/du träffas får du säga det, jag kommer inte fråga mer utan det är upp till dig. Jag accepterar inte att han ska bestämma så mycket som han gör men gör du det får du göra det. Detta visar bara för mig vad du värdesätter."
Till svar fick jag några meningar samt tumme upp och "aight".

För mig är det att hon väljer mitt ex (visst dom bor i samma lägenhet men vi har känt varandra i 1.5 år) framför hennes vän. Skulle det vara ombytta roller skulle jag göra allt för att hon ska kunna komma in ochhälsa på mig när som helst och lösa detta då jag värdesätter vänskapen över en inneboende. Men tydligen så värdesätter hon honom mer än vår vänskap vilket helt ärligt sårar mig. Det säger ju hur mycket jag betydde för henne som vän vilket inte kan vara mycket.


Kan ärligt säga att jag tycker det är jobbigt att det slutade som det slutade med Tomas. Jag hade och vill se att vi är vänner och vi kan umgås, träffas på stan, ringa/smsa och prata som vanligt. Men jag tror inte han vill det. Han sa det i början när vi pratade och vi hade gjort slut men jag tror helt ärligt inte att han vill det. Vi sa också att han skulle bli min pt efter han är färdig med utbildningen och hjälpa mig med kosten, träningen mm och puscha mig, men det kommer inte bli heller. Det känns så där, jagfår inte ta del av hur det gårför honom i hans liv eller någonoting längre, varken med utbildningen eller överlag. Jag som ändå uppmuntrade honom till att söka till utbildningen och sa att jag trodde han skulle bli en bra pt och att han skulle klrata av utblidningen. Skulle jag inte sagt det tror jag inte att han hade sökt, men sen vet jag inte om han har kollat med Anna med som han så gärna pratar mm med. 
Det gör ont att få så lite tillbaka både nu och även när vi var tillsammans efter att ha gett så mycket. Jag gav kanske inte mycket i materiell väg men jag gav mycket känslomässigt och av mig till honom. För mig är det minst lika viktigt som det materiella. Han gav mig knappt något av sig själv, vare sig känslomässigt eller berätta om sig. Han valde istället att ge mig något genom något materiellt som mat, nallebjörn mm. Det fick mig att känna mig billig, utnyttjad och smutsig typ. Det kändes inte alls bra för mig, men det var inget han kunde förstå. Han förstod aldrig vad jag menade när vi pratade, oavsett hur mycket jag förklarade eller tog det i små bitar så förstod han mig aldrig.

Men men jag har släppt dom båda nu. Nu är det upp till dom om dom vill hålla kontakten och träffas eller inte, jag kommer inte försöka längre iaf. En sak vet jag iaf, jag kommer alltid att bry mig, tycka om och tänka på Tomas med hur det är med honom och hans familj. Han kommer alltid på ett eller annat sätt vara en del av mitt liv. Han är trots allt den 3:e killen jag verkligen tyckt om, älskat och betytt något för mig. En del av mig kommer alltid att älska honom oavstt hur lång tid det går efter vi gjort slut så kommer jag alltid att göra det. Det gör ont och är jobbigt men så är det, finns inte mycket jag kan göra. Jag hoppas bara att han har det bra, han mår bra nu, det går bra i skolan för honom och med jobbet samt med träningen och kosten. Hoppas även att hans pappa mår bra nu och förblir bra.
En dag kommer vi kanske prata och han är villig men frågan är om jag då vill prata och är villig? Jag kommer inte ge honom en ny chans som pojkvän i alla fall. Den chansen försörde han första gången och det krävs mycket för att han ska få en chans till som det. Fötroendet för honom har han förstörd för ett bra tag sen.