Då fick pappa det fasande samtalet från sin syster i Tyskland, att farmor har gått bort. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska känna nu faktiskt. Visst det är tråkigt att hon har dött men samtidigt känner jag att jag inte riktigt kände henne då vi knappast träffades och när vi väl gjorde det så pratade vi inte i brist på språk och kommunikstions tillgångar. Hon kunde och förstod ingen svenska och jag förstod mer tyska än vad jag kunde prata. Så varje gång vi träffades fick pappa vara den som fick "prata" åt oss så att säga om ni förstår vad jag menar. Ville jag henne något fick jag nr pappa säga det ifall jsg själv inte visste vad det heter på tyska, förstod jag inte vad hon sa var det pappa som fick förklara och det samma gällde för henne. Förstod hon inte vad jag menade var det pappa som fick förklara och översätta. Ja det var då inte lätt för oss allt.

När min mormor dog visste jag direkt hur jag kände, ledsen, förkrossad och övergiven. Anledningen var att jag stod henne närmast av alla, hon var min bästa vän och jag gick hem
Till henne nästan varje dag och pratade med henne nästan dagligen. Va det något som hade hänt hemma var det bara att cykla eller ta bussen hem till henne. Lika lätt var det inte med min farmor då hon bodde i Tyskland.

Nu blir det att planera begravningen för min faster och hennes kille/sambo och låta pappa få reda på saker och ting så vi sedan kan åka dit. Dock tror jag säkert att pappa kommer vilja åka dit för att hjälpa till på något sett samt stötta hans syster mer än ekonomiskt. Om några månader blir det vän att vi åker dit för begravning och minnesstund hela familjen.

Fan, jag absolut hatar begravningar och allt sånt. :-(