Mitt liv har gått upp och ner hela tiden, jag tror inte att jag någonsin haft en rak linje en hel dag. Jag minns knappt min barndom och det jag minns är mest bara jobbiga och dåliga saker. Det är knappt något positivt jag minns från när jag var liten och inte vet jag varför det är så. Många minns inte saker som hänt dom innan 5 års ålder men efter det, jag jag minns inget eler väldigt lite innan jag fyllde 10-11 kanske. Det finns personer som tycker att jag haft en hyfsat lätt barndom med inga problem alls och om jag haft några så är det ytterst få och små. Men det jag minns är inte någn lätt barndom utan mest bara bråk, problem, gråt, psykisk nedtryckning, mobbningen både fysiskt och psykiskt. Ja ni ser själva, är det en lätt barndom jag har haft ? Är det så konstigt att jag inte minns något, väldigt lite från början av min barndom ?

De få glada minnerna jag har är med min mormor, det var hon som fick mig att skratta om jag ville gråta, hon fanns jämt där mig och älskade mig för just den jag är och ingen annan. Hon var min klippa i livet och när hon dog dog nog en stor bit av mig, någonting hos mig försvann och jag blev alldeles tom. Min trygghet försvann i samband med att hon dog och jag tror att jag försvann också på något sett. Jag vet inte om ni förstår vad jag försöker säga här men det gör mig inget direkt, jag vet  knappt själv riktigt vad jag menar där med att jag försvann på något sett, jag vet bara att jag älskade henne så otroligt mycket och att hon var min trygghet, min klippa.

Ibland känns det som att hon försvinner ur mitt minne och jag ska glömma henne helt och hållet, det hoppas jag att jag aldrig gör, gör jag de kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.

När jag började gymnasiet var jag inte alls glad över det, jag såg inte fram emot det överhuvudtaget till skillnad från alla dom andra som är jämn gammal med mig. Alla var så glada, förväntasfulla inför 1:an min familj, och alla andra elever men inte jag. Fråga mig inte varför för det vet jag själv inte, jag vet bara att jag inte förstod varför jag var där, varför jag fanns, lever eller vem jag. Än idag vet jag inte svaret på dessa frågor och jag vet inte om jag någonsin kommer att få veta det heller. Mina vänner säger att jag har en mening, att jag lever för olika saker men jag är tveksam till det.

 Hur som helst så började 1:an och vi alla satt i klassrummet för att säga namnen på dom som satt innan oss själva samt våra egna namn. När det var min tur, gick allt bra, det hela flöt på och jag kom ihåg allas namn. Alla frågade hur jag kunde namnen direkt, ifrågasatte det och trodde att jag hade suttit och pluggat in det på något sett, hur vet jag inte då jag inte fått se namnen innan och även om jag hade det så visste jag inte hur dom såg ut.

Åren gick och slut var det 3:an och sista terminen. Träffade och blev tillsammans med Jonas. Jag trodde det var det jag ville och var hur glad som helst. Men redan efter bara några dagar, en vecka kanske var han otrogen med en tjej som då var 14 år. Jag blev så klart ledsen när jag kom på honom och gjorde slut med honom. Några dagar senare tog jag tillbaka honom och tjejerna i klassen som jag pratade med ( dom få ) ifrågasatte varför jag gjorde de. Jag visste itne varför jag gjrode de, jag bara gjorde det. Några veckor gick och jag kom på honom en andra gång med att vara otrogen med samma tjej. Jag gjorde slut och tog sedan tillbaka honom samma dag. Ännu en gång ifrågasatte tjejerna mig och en sa till och med att jaag borde göra slut med honom, han var ignet bra för mig. Hon och några andra tjejer såg att jag inte mådde bra och hade gått ner en massai vikt. Jag själv märkte inte det direkt, inte så att jag tänkte på det åtminstone. Ytterligare någon månad gick och jag kom på honon en tredjde gång med att vara otrogen och även denna gång var det 14 åringen. Den här gången tog jag inte tillbaka honom utan åkte hem från hans farmor och bröt upp det hela.

Nu i efterhand inser jag hur jag egentligen mådde då och att det inte var något bra. Jag  hade gått ner 20 kilo på 2 månader vilket är alldeless för snabbt och mycket. Men jag var itne ledsen över att jag hade gått ner den summan utan snarare glad över det. Jag vet dock att jag har haft problem med mat och inte äta sen tidigare då min mamma har berättat att när jag gick i lågstadiet, kanske 1:an blev min kompis mobbad föratt hon var tjock och jag var rädd att bli mobbad för det med så jag åt mindre och mamma var rädd att jag skulle  få anorexia då jag var såpass smal. Än idag har jag svårt med mat och har lätt att glida in/hamna i samma gamla vana med att inte äta något eller vääääldigt lite.

Månader gick och jag träffade en annan, min brors gamla kompis som jag träffat tidigare när han var här och var med min bror. Vi blev tillsammans men dock var det ingen bra tajming då han var straffad för att ha våldtagit ett av hans ex under tiden då dom var tsm. Det slutade med att det tog slut utan någon större anledning och jag tänkte inte så mycket på det. Det jag tänkte på var mitt ex som var otrogen mot mig och jag kom på anledningen till varför jag gick tillbaka till honom alla gångerna. Anledningen till det är att han hade ett sådant grepp om mig att han visste precis vad han skulle säga, vad han skulle göra och när han skulle säga och göra det. Detta fick mig att må riktigt dåligt om mig själv, jag fick dåligt självförtroende och självkänsla vilket ledde till att enda gången någon kille kommer gilla mig, vilja vara vän med mig är om dom får sex av mig. Jag mådde så dåligt att jag inte insåg vad jag höll på med, jag insåg inte att detta bara gjorde att jag mådde ännu sämre. Jag hade oturen att träffa killar som var smarta och kunde läsa mig direkt utan att jag förstod hur, dom visste precis som Jonas hur dom ska göra och vad dom ska säga till mig. Det slutade med att jag flyttade till Norge och började jobba som aupair där tillsammans med en gammal klasskompis från min andra skola. Vi hade det riktigt roligt tills en dag då vi blev ovänner över en ska som pappan i familjen var orsaken till ( står mer om det i tidigare inlägg från 2010 ) och vi slutade prata och umgås. Jag slutade i kören som jag då gick i och träffade en annan av min bors kompisar som jag då trodde var en person jag kunde lita på då han trots allt var en kompis till min bror och om han litar på honom så kan väl jag också de. Detta visade sig vara helt fel då han utnyttjade mig när jag mådde som värst ( utan att jag förstod det själv ) och helt ärligt våldtog mig i hans lägenhet. Jag mådde så sjukt dåligt efter detta hade hänt och hade ingen att prata med om det, min familj bodde ju trots allt i Sverige, jag hade inga vänner i Norge så vem skulle jag prata med, familjen jag jobbade för ? Det slutade med att jag inte pratade med någon om detta utan höll allt inom mig vilket inte var något bra utan bara gjrode att jag mådde ännu sämre.

Efter ett halv år i Norge flyttade jag tillbaka till Sverige lite halvt hjärtat, jag ville bo kvar i Norge men ändå inte. Jag började jobba på Hälsostudion igen efter ett halvår därifrån och försökte glömma allt jag varit med om och istället leva som vanligt. Glömma våldtäkten, killen jag var tillsammans med under halv året jag bodde i Norge, hur han behandlade mig som skit om inte värre och bara försöka leva vidare. Detta var inte så lätt som jag trodde då jag träffade fler killar som uttnytjade mig och kunde läsa mig direkt. En dag trodde jag att jag hade träffat en kille som verkligen var en bra och schysst kille, men icke sa nicke. Det slutade med att även han var en stor idiot, han behandlade mig som skit och lät hans bästa kompis våldta mig och efter han var färdig våldtog även han mig. Så nu har jag 3 våldtäkter bakom mig och inget har gjorts åt det då jag inte har vågat anmälla det eller något. Jag vågar, klarar inte av att prata med någon om detta heller, inte ens mina förldrar eller syskon visste om de. Ni kanske tycker att jag är löjlig när jag säger att jag inte kan prata om det när jag sitter här och skriver om det här, men för mig är det en helt annan sak att skriva och prata om det med mina vänner än med en psykolog. När jag sitter där med en psykolog och ska prata om det blir allt så verkligt oh jobbigt att jag inte klarar av det och vänder mig inåt istället. Jag trycker/putter bort henne/honom från mig, jag släpper helt enkelt inte in henne.

Detta är dock inte allt jag varit med om utan det finns en sak till. För 1 år och 8 månader sen tvingade och hotade en kille mig till att göra abort. Jag mådde så dåligt av det att jag efter ingreppet låg och ströp mig själv och 6 sköterskor drog i min arm i försök att få loss den men utan lycka. Det slutade med att dom tvångs körde och la in mig på Borås psyk. PÅ vägen dit vaknade jag upp och visste inte vart jag var eller vart jag var på väg. Min brors sambo var med i ambulansen och förklarade för mig när vi var där vad som hade hänt då jag själv inte hade, har något minne alls av händelsen. Hon sa att hon kände på sig att något sånt här skulle hända då hon hörde på mig när vi var på väg till sjukhuset att jag inte var säker på om jag ville gå igenom det. Efter detta hade jag mått så dåligt att jag utan anledning fått stora och jobbiga utbrott på min familj och julen efter det blivit arg och klagat på julklapparna jag fick av min äldsta moste och min mamma förstod ingentning utan sa bara att jag skulle sluta med att vara så arg och vara tacksam för de tjag fick. Min brors sambo berättade för mgi att mina förldrar hade klagat på att jag är så jobbig, jag vara bråkar, skriker och är arg hela tiden utan anledning. Dom började tycka att jag är dum så som jag betedde mig. Hon sa då att ja det är jag men att det kanske har någon anledning till varför jag är och gör som jag gjorde.

Några månader senare åkte vi till Borås psyk igen, jag, min bror, vår pappa, och två till och när vi var drä brast det för mig. Min bror förstod varför men inte vår pappa. Bara så där berättade jag om våldtäkten i Norge för min bror och pappa och pappa fick samtidigt reda på aborten och han förstod då lite varför jag hade varit som jag var.Pappa fick mig att träffa en läkare men läkaraen jag träffade ansåg att jag inte beöhver läggas in eller någon direkt hjälp så jag fick åka hem tillsammans med bror och pappa.

Mitt humör och beteende fortsätter än men är lite bättre då jag fått medicin för det. Dock har jag fått ett utbrott på mitt senaste ex i vår lägenhet mitt i natten och det slutade med att han körde mig till akuten och sedan säga att dom skulle skicka remiss till psyk i Borås utan att jag själv ville det. Han ringde efter min bror som låg och sov, åkte för att hämta honom och sedan åkte han hem igen försöka sova innan han skulle upp för att jobba. Jag och min bror åkte till psyk men fick ingen direkt hjälp mer än de mediciner jag redan åt. Då jag inte kommer ihåg något från mina utbrott fick min bror berätta det som hade hänt som han hade fått berätatt för sig av Sebbe. När klockan var omkring 10-11 på morgonen  efter var jag hemma i lägenheten igen och la mig i sängen. Några minuter senare kom även Sebbe hem som hade blivit hemskickad från jobbet. Vi eller rättare sagt jag gav oss ett försök och försökte allt medan Sebbe hade gett upp sen långt tillbaka och det hela slutade med att han körde ut mig så nu bor jag hos mina föräldrar igen.

Som ni har läst så har jag varit med om en hel den och enligt min psykolog eller aah gamla psykolog så har jag varit med om mer på 3 år än vad de flesta kvinnorna har varit med om på ett liv. Jag försöker hela tiden ändra på mig själv och försöka må bättre och lita på människor igen, men det är inte lätt. Jag har blivit sviken så många gånger av så många olika människor att det har gjor tså att jag har svårt för att lita på människor igen. Hoppas verkligen att jag ska kunna det någon gång igen ochatt förållandet med " J " som jag har nu ska hålla länge och hela tiden och att jag tillslut ska må såpass bra att jag inte längre behöver äta de mediciner jag gör nu. Jag vet att det kommer ta långt tid innan det kommer hända men jag ska inte sluta försöka att nå dit oavsett hur jobbigt det än blir. Jag ska må bra igen och kunna lita på människor, jag måste bara våga. Det är svårt att göra det med tanke på allt jag har varit med om men jag vet att det har bara gjort mig starkare på något sett. Jag kommer aldrig sluta tänkka på hur mitt barn skulle se ut nu som 1.5 åring, hur hen skulle vara, skulle hen påminna om mig eller om sin pappa ? Det är något jag alltid kommer tänka på liksom min mormor, hon kommer alltid att finnas där med mig.

Ni som läser min blogg, känner mig, inte känner mig kanske har ändrat era uppfattningar om mig nu efter att ni läst detta inlägg men det gör mig inget, jag vet vem jag är ( till en viss del :P ) så det ni tycker om mig spelar inte mig ett dugg roll. Frågan är, vet du vem du är ?

 

Diana Ristvedt

24 juli 2013 08:51

Fruktansvärt smärtsam läsning, men också så imponerande vad du vågar dela med dig utav. Jag vet ju att du har svårigheter att öppna dig. Och nätet kan vara både till det sämre eller det bättre. Dels att många som läser/kan läsa inte är nån man känner irl (vem bryr sig om deras åsikter kring det) och dels för att de också kan vara vänner eller familjemedlemmar som läser och tar del av. Det är kanske tuffare, beroende på dess reaktioner.

Men jag tycker du har varit jättestarkt som gick ut med detta, då släpper du bördan en aning och bär den inte själv. Var lika stark om reaktionerna blir blandade. Finns idioter överallt! Jag älskar dig gumman, precis som du är! Känner med dig verkligen och känner mig såååå sentimental. Fäller tårar för din historia. Och vet en del om hur du upplever och mår i ditt inre. Men oavsett vad man är med om är det viktigt att veta att framtiden finns framför än. Välj aldrig döden före livet. Ta med allt bagage genom livet, hur hårt och svårt det än må vara. Det kan vara en sån inspiration för nästa generation eller hjälpa en annan för döden. Eller en själv. Att man vet hur andra med liknande erfarenheter upplever och känner saker och ting. Men detta är givetvis låååångt framåt. Nu behöver du läka dina egna sår först. Ta all tillfälle i akt att bearbeta, fly inte. Våga prata om det. Det är så tabulagt och inget man pratar om. Men våga prata. Våga dela med dig. Våga stå upp för den du är och blivit, vare sig du har sår eller inte. Den lyckliga Constance ska få framträda en dag, ska få bli nöjd i livet. Men först - måste du få bort all den ångest, rädsla, smärta och trasiga själ allt orsakat dig. Jag lyssnar, jag finns.

Älskar dig min vän. Du är fantastisk! Styrkekram till bästa Constance

http://enhundsdagbok.blogg.se

Constance Schärfer

13 december 2013 18:38

Tack älskade Diana ! Någonstans måste man ju börja. Är så skönt att J inte bryr sig om vad jag varit med om och den jag varit innan vi träffades utan mer om den jag är nu. Ingen annan som gjort det tidigare. Jag har tidigare låtit andra styra mig, kontrollera mig men inte längre. Jag är den jag är och ingen ska kontrollera, förändra eller bestämma över mig på ett negativt sett !

Älskar dig min fina och underbara vän, finns för dig med. Vi båda har varit med om mycket och vi båda kommer klara av allt och övervinna vårt förflutna !
Puss min fina vän

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då är det dags för jobb igen, andra arbetsdagen av 4 för denna veckan. Har dock lyckats få ledigt på lördag då jag och vännen jag varit med de senaste dagarna ska åks iväg till kusten på torsdag efter att jag slutat nattpasset. Hoppas nu bara det bli...

Då är der fredag igen och sista arbetsdagen innan helgen för de flesta. För min del är det helg efter idag. Jobbar hela dagen fram till 21.45 sedan blir det hem till Alingsås och vidare till min fina vän jag var på konsert med i onsdags. Ska kolla på...

Hej alla! nu är det dags att skriva igen lite :)För ikväll händer det saker hihi okej det kan tolkas på flera olika sätt men jag menar det på ett bra och icke sexuellt sätt. Ikväll ska jag nämligen varken sitta hemma eller jobba utan jag ska till sta...

Ja jag vet, jag har vrit sämst på att uppdatera här! :( Jobbar som en tok och allt med lägenheten så har helt glömt bort att skriva här trots att jag har haft det i tankarna :P :O Umgåts mycket med mina grannar de senaste dagarna när jag inte jobba...

Okej, så jag har börjat på ett nytt jobb för en månad sedan och har 2 prov månader kvar innan jag blir fast. Trivs jätte bra och har riktigt roligt med kollegorna och brukaren. Långa pass men det gör mig inget då vi alltid gör något och tiden går sna...