Vilken kväll, suttit och läst ett häfte/broschyr om oro där det står om GAD ( generaliserat ångestsyndrom ) och kännetecknen till det. Allt som står i den är så jag har haft i flera år och bara blivit värre hela tiden. Vilken chock jag fick när jag läste kännetecknen och förstod att " fan sett ju jag ! ?? ". Jag har väl alltid tänkt och trott att jag behövt hjälp för allt som hänt mig genom åren men aldrig riktigt förstått vilken hjälp eller hur mycket jag verkligen behöver de, tills nu. Det är läskigt att se de så pass tydligt som jag gjorde nu. Jag gillar absolut inte att berätta saker om mig själv för andra, speciellt inte för personer som jag inte känner och litar på. Sen att jag inte litar på folk överhuvudtaget oavsett vem det är är ju en annan sak och problem.
Nä det här har verkligen öppnat mina ögon och har nu också frågat min bror om han kan följa med mig när jag räddar någon just för att jag inte vågar, vill eller litar på personer. Flest var ju tanken att en annan kompis skulle med men hon mår själv inte så bra så att fråga henne vill jag inte i risk att hon mår sämre när hon följer med mig och försöker hjälpa mig när hon i själva verket ska koncentrera sig på sig själv.

Berättade dessutom för min pojkvän och sambo med att jag tror jag lider av GAD och troligtvis behöver medicin och hjälp för de. Jag blev förvånad men glad över hur bra han verkade ta det och hur stöttande han är mot mig i detta. Tror inte att det är många som skulle vara de mot sin pojk-/flickvän. Är inte söker på om jag ens skulle klara av att vara det mot honom vilket skrämmer mig lite :-S har sett på bra håll hur påfrestande det är för ett förhållande när den ena lider av de och tänker bara hur det kommer bli för oss. Så jävla rädd är jag att han kommer komma på hur jobbigt det är och att han inte står ut med de eller mig och sedan lämnar mig. Sen vet jag att han inte kommer göra de men rädslan finns alltid där. Det är många som har den känslan att ens partner kanske kommer lämna en men efter allt jag varit med om och det jag troligtvis lider av gör att jag är extra rädd och allt att han lämnar mig och hittar någon som inte är lika jobbig och så som mig. Den rädslan och allt det andra jag känner är fruktansvärt jobbigt att känna, jag kan inte alltid leva " normalt " utan är jämt spänd, rädd, trött, sover väldigt dåligt ( endast få timmar på kvällen/natten ) och ingen koncentration alls på saker jag gör. Måste alltid ha någonting att göra, blir väldigt lätt rastlös så sitter med mobilen i handen nästan hela tiden för att ha någonting att göra och kanske till och med lyckas boka tid att träffa en kompis eller så.
Jag hoppas att jag någon gång vågar ta steget att boka tid hos en psykolog eller kurator och prata om det jag varit med om så jag får den hjälp och medicin jag behöver för att kunna leva så bra och normalt liv som möjligt.